Den här berättelsen har jag hittat hos en annan bloggare och känner att jag måste dela den med mina läsare. 

Det var en gång en gammal bondkvinna som bodde i en bergsby i landet bortom bergen. Hon ägde två lerkrukor som hon varje dag hängde på varsin sida om ett ok. Oket la hon sedan på sina axlar för att hon lättare skulle kunna bära de båda krukorna. Vägen till brunnen var lång, och när hon fyllt sina krukor med det klara källvattnet var dom mycket tunga att bära.

Den ena av krukorna var vackert glaserad och helt perfekt i form och utförande. Varje dag när den gamla kvinnan kom hem med sin börda var den vackra krukan full med vatten. Inte en droppe hade gått förlorad.

Den andra krukan däremot var grå och oansenlig, och i dess ena sida fanns en spricka där vattnet läckte ut. Varje dag var den spruckna krukan bara halvfull när kvinnan kom hem. På samma sätt fortgick det varje dag i två års tid. År som för den vackra felfria krukan var fyllda av stolthet och tillfredsställelse över att till fullo kunna leva upp till den uppgift den var skapad att utföra. För den spruckna krukan däremot var dessa år fyllda av känslor av otillräcklighet och av att inte duga, av att inte klara av sin livsuppgift. Och varje dag blev till slut en plåga.

En dag stod den spruckna krukan inte ut längre. När kvinnan sänkte ner den i brunnen ropade den högt till henne: ”Det är lika gott att du låter mig sjunka ner i det svarta djupet, jag duger ändå ingenting till. Förvisso, har du aldrig med ett ord klagat på att jag var dag bara kunnat ge dig en halv kruka med vatten istället för en hel, som din andra kruka kan, men jag förstår nog vad du innerst inne tänker…”

Den gamla kvinnan log ett outgrundligt leende medan hon lugnt fyllde sina båda krukor såsom hon alltid plägade göra. Men när hon gick den slingrande branta vägen tillbaka till sitt hus i byn sa hon till den grå spruckna krukan: ”Titta ner på marken på din sida av stigen. Ser du alla de vackra väldoftande blommorna som växer där? På den andra sidan stigen däremot, där den felfria krukan hänger, där växer inga blommor. Du förstår min vän, på din sida av stigen har jag sått frön, frön som du med ditt vatten har fått att gro. Det är tack vare dig som jag kan smycka mitt hus med de ljuvaste blommor. Det är tack vare dig som jag varje dag kan glädja mig åt deras skönhet. Det är tack vare dig, som jag kan sälja mina blombuketter på marknaden och få pengar till bröd. Det som du kallar en defekt, är för mig en gåva och en källa till outsinlig glädje. Vi är alla olika, och dessa våra olikheter är vår största tillgång, om vi vågar stå upp för dom, vill säga. Annars blir de bara en källa till bitterhet, och bitterhet urholkar själen.”

Citat ur ”Ljusets dotter” av Elisabet Nemert

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är jag igång med min nya sida och kommer inte att uppdatera mer här .... däför hälsar jag alla följare eller hittare välkomna till coachtankar.wordpress.com    Tack för den här tiden och på återseende!           ...

” ” vad skulle du sätta in för ord inom de här citattecknen? Vad skulle du vilja säga till dig själv? Vad skulle du vilja säga till någon annan? Vad skulle du vilja dela med dig av? Hjälp mig att fylla ett tomrum. Jag har gett dig...

Nu är det snart dags för mig att tacka för sejouren på bloggplatsen. Jag kommer att avsluta det här konceptet och börja blogga på wordpress istället. Min nya blogg heter coachtankar och finns på adressen coachtankar.wordpress.com   Jag kommer att...

Som ett led i min egen teknikutveckling erbjuder jag nu e-coaching till ett begränsat antal klienter.    E-coaching går till på följande sätt. Du får en första helt kostnadsfri epostkonsultation om du skickar in din e-post till mig. Vill du gå vi...

att fundera är nyttigt, att reflektera är nödvändigt, att oroa sig är vanligt.   Hur har du det på den här fronten, kära läsare? Oroar du dig för framtiden eller har du fastnat i det förflutna? Det här är väldigt vanliga känslor som vi gärna fast...